Ofrivilliga Spasmer

Positionera mera!


Call me old fashioned. Men vissa klyschor är klyschor just för att de är sanna. Ta till exempel Antonio Gramscis citat: "Att leva är att ta ställning."

Jag tror att det i sak är sant. Det finns en anledning till att saker rycker och drar i en inuti en när man läser vissa saker. När man hör den där kommentaren på affären som man tycker är orättvis mot någon eller när man ser någon bli slagen. Rent reflexivt händer det att man agerar på dessa impulser utan att att formulera det på ett sätt så att det blir så klart som möjligt vad du menar.

Man själv vet vad man menar och man förstår att man möjligen inte menade det en sade på riktigt det sättet den som mottog kommentaren tolkade den. Det finns alltid en sändare och en mottagare. I den bästa av världar är diskussioner tvåvägskommunikation, i verkligheten är det tvåvägskommunikation med farthinder.

Det är här att minst två saker kommer i konflikt. För jag tror att leva är att ta ställning. Och inte på det sättet att man ska välja om man ska ha vita eller svarta strumpor på sig på morgonen; det är mer eller mindre ett icke-val. Det är snarare på det där reflexiva sättet jag snackar om, det där som är grundat i dina värderingar. Ibland händer något som får dig att reagera inifrån. Oavsett om du vill det eller inte så väljer du att ta ställning. Du positionerar dig i förhållande till något annat. Det kan vara rasism, sexism eller något annat du känner är orättvist. Klassfrågor.

Vilket är varför jag tycker det är ironiskt att många förfärar sig över att man "positionerar sig". Som om att det skulle vara det värsta man kan göra i världen? Exakt vad är det man gör när man prompt måste påpeka att någon positionerar sig?
Just det... Man positionerar sig.

Det är som ett cirkelresonemang redan vid utgångspunkten. Redan innan orden har lämnat din mun, redan vid impulsen som omvandlar det hela till en tanke. Så fan... Kom igen. Positionera mera! Och sluta vara så himla medelklass.