Ofrivilliga Spasmer

Om vänstern: en tradition i traditionen.



Det finns lite av en tradition
inom traditionen när det kommer till vänstern. Att som vänstersympatisör vara emot andra vänstersympatisörer, eller att helt enkelt förkasta det man en gång trott på för att sedan gå över till att bli rabiat nyliberal, är en etablerad formel och inte nödvändigtvis ett undantag. Därför bör ingen bli förvånad att detta sker ibland.

Det finns exempel från 1960-talets 'nya vänsters' som David Horowitz till otaliga moderna Svenska exempel där mindre känt folk, i olika grad av storhetsvansinne, hoppar in och ut ur organisationer för att därefter skapa nya. Förmodligen för att någon detalj inte passar personen/personerna i fråga. Ett antal vänsterlutande lokalpatriotiska partier har vuxit fram på det sättet.

Det är paradoxalt hur vissa på samma gång som de frenetiskt omfamnar ett kollektivistiskt tankegods i praktiken blir rena individualister. Det läggs rätt stor vikt på motsättningen mellan kollektivet och individen, trots att konfliktlinjen ofta är rätt trivial. Kort sagt, så skapas det en miljö där förkastande av vänstermajoritetens åsikter — som man själv uppfattar dem — blir lite av en prestigefråga. Givetvis skapar detta friktion men frågan är hur man hanterar detta, inte hur man förhindrar detta.

Att det då sker gång på gång att folk hoppar runt är inte konstigt, strömningarna inom den breda vänstertradition som finns är nästan lika vitt skilda som Vänsterpartiet och Moderaterna. Idag när en stor del av samhällsdebatten fokuserar mer på vad mittenpartier gör så verkar både vänstersympatisörer och liberaler glömt bort exakt vilken bred de olika inriktningarna inom vänstern faktiskt har. Detta skapar en skevhet i samhällsbilden. Det fanns en tid då man talade mer öppet om höger och vänster även inom arbetarrörelsen. Idag verkar debatten snarare vara så snäv att man fokuserar på mer eller mindre konservativa och progressiva Socialdemokrater.

Det finns dock ett antal tänkbara medel för hur man skulle kunna komma till rätta med denna snävhet som jag ser det.

Det första och mest effektiva är att se till att det är högt till tak och brett mellan väggarna i debatten. Detta gäller dels media i stort men även debatten inom vänstern. Även om det inte ser bra ut att det finns folk som gör det till sin livsuppgift att vara våldsamma ytterlighetsorganisationers språkrör så kan och bör detta hanteras med en öppen och livlig debatt, inte med att lägga locket på. Risken är att man skapar någon form av offerkofta-effekt för de som känner sig trampade på.

För det andra måste de delar av vänstern som är idiotiskt kompromisslösa inse att man rent generellt har mer att förlora på att vara rättroende än pragmatiska; alla fajter är inte lika viktiga. Reformistiska och revolutionära strömningar står inte nödvändigtvis som varandras motsatser. Frågan är om den uppdelningen ens är relevant i dagens samhälle.

Till sist tror jag att organisationer av olika slag måste vara mer inkluderande. Man ska kunna fånga upp besvikna gammelsossar, unga idealister, men även folk som är desillusionerade av den Svenska borgerlighetens vårdslöshet med samhället.

Inget av det här är nödvändigtvis lätt, men det är inte nödvändigtvis omöjligt heller.