Ofrivilliga Spasmer

Ringvålnader och byråkrati.

By User The Artifex from flickr [CC BY 2.]

J.R.R Tolkien, författaren till Sagan Om Ringen var
alltid tydlig med att man inte ska läsa hans böcker allegoriskt. Med andra ord, det som händer i böckerna speglar inte något världsligt skede. Men som läsare är det inte svårt att göra sina egna tolkningar och det är väl just det som är det fina med litteratur. Det är visserligen något som är skapat av någon eller några, men det blir levande först i mötet mellan skapare och de som förkovrar sig i det skapade.

Här ämnar jag inte att nörda ned mig allt för mycket i den mytologiska värld Tolkien byggt upp. Det finns tusentals personer som har långt mycket bättre koll på allt vad Tolkien är än mig och jag tror att min efterapning antagligen bara skulle bli rätt långtråkig och överflödig. Däremot finns det ett par varelser som jag har svårt att släppa taget om just på grund av den natur Tolkien gett dem. Det är de han kallar ringwraiths (eller ringvålnader på Svenska).

Det som är så fint, men även obehagligt, med dessa är att de är en perfekt illustration av tom byråkrati och godtyckligt maktutövande. De är en kugge i ett maskineri och med tiden har deras forna viljor ersatts med maktmaskineriets vilja. Jag tror att byråkrati, oavsett goda intentioner eller nödvändighet, har en tendens att med tiden uppfattas som självrättfärdigande. Byråkratier är något som vi människor vid en eller annan tidpunkt har tillsatt och det har därmed inte alltid funnits. Det är denna tendens till självrättfärdigande som gör det svårt att kritisera byråkratier; mycket makt är investerad i dem och att diskutera alternativ ses snarare som något av en "demokratisk formalitet" istället för en diskussion om verkliga alternativ.

På något sätt möts ofta kritiken som något av en petitess då det anses onödigt att kritisera något "som alltid funnits och alltid kommer att finnas". Detta leder i många fall till cynism om möjligheterna till förändring i samhället. Om man vänder sig till medborgare finns ofta en latent känsla över att man vill ha förändring men att det ändå inte är någon idé att ens försöka. Något som kanske skulle kunna delförklara den nedåtgående trenden i valdeltagande. Om man vänder sig till makthavare och byråkrater så ses som det som orimligt att ens börja diskutera det hela. Yrkesgrupper vars liv hänger på att vara en kugge i maskineriet och makthavare som har lite att tjäna på att ändra på något tenderar att återskapa gamla mönster även om en ändring kommer till. På något sätt är det oerhört svårt och segt att ändra innehållet i något trots att formen förändras. Ett exempel är mansdominansen högre upp i organisationer som trots ett brett och intensivt arbete från aktivister och politikers sida tenderar att dröja sig kvar.

Precis som ringvålnaderna i Sagan Om Ringen alltid är förbundna till ringen så kommer alltid byråkrater och politiker vara förbundna till det system de verkar i. Hur löser man då detta? Jag tror att man måste inse att det inte finns några universallösningar till att börja med. Däremot tror jag också att vi måste omorganisera och öppna upp vår statsapparat, våra landsting och i våra kommuner, men även företag som innehar särskilda ställningar i samhället. Ett företag som i en bruksort ger större delen av befolkningen sysselsättning kan inte ses som endast ägarnas angelägenhet då verksamheten berör så gott som alla på orten.

En reservation: allt som är nytt är inte alltid bättre. Men vi måste i våra samhällen våga experimentera för att hitta former som är inkluderande för hela befolkningen och som inte ger en oproportionerligt stor makt till alla dessa ringvålnader, sedermera byråkrater, politiker, chefer och verksamhetsägare. Trots cynismen kring möjligheterna till förändringen så är det svårt att undkomma faktumet att dessa positioner i slutändan ofta lämnar kvar tomma höljen med litet innehåll givet att de får finnas kvar en längre tid. Till slut reflekterar samhället inte ens över om dessa positioner fyller sitt syfte; de finns där för att "de alltid har funnits" och det blir en godtycklig allt mer cementerad maktfaktor. De blir maktfullkomliga.

Det är svårt för mig att säga att det inte är något ihåligt och inneboende korrupt i detta arrangemang. Ändå finns de här förhållandena överallt där det finns människor. På jorden, i Sverige, i din kommun och på din arbetsplats. Din statsminister eller din arbetsplatschef måhända byta namn ibland, men är det inte något kusligt som gör att alla dessa personer i slutändan ändå börjar likna varandra?