Ofrivilliga Spasmer

Notis: Min inre unge leker med Ockhams rakkniv.


Det händer ofta att jag har svårt att kväsa min "inre unge". Till naturen verkar jag vara frågvis och i och med detta blir jag även dryg i allt för stora doser. När barn beter sig på det sättet är det något man kan ha överseende med. När en vuxen person ställer hypotetiska, dumma, lite för intima eller för många frågor så framstår man till slut som ett så kallat "asshole".
Jag vill tro att mitt beteende bottnar i något vetenskapligt perspektiv som jag med tiden tagit till mig, men det är nog bara önsketankar.

På grund av denna läggning så har jag instinktivt svårt för auktoritetsfigurer, självutnämnda "experter" eller de personer som hamnar i en ställning där de blir idoler av någon typ. Visserligen är jag själv frågvis men det är något udda med personer som undersöker exakt vart jag sätter punkt i mina meningar eller om jag råkar använda ett könsord när jag gör illa mig i hopp om att detta ska ge dem någon större insikt om vem jag är. Efter föråldrad Freudiansk modell så skall man tydligen på detta sätt kunna utröna vilka omedvetna beteenden jag har och vad mitt överjag egentligen vill. Till skillnad ifrån det jag uttryckligen säger.

Den här texten skrivs inte på grund av någon särskild händelse utan det handlar om ett beteende hos människor i största allmänhet. Alla kan liknas vid postmoderna kulturkritiker och världen är objektet de synar i sömmarna. Nåväl, kritik är något gott och jag skulle inte vilja leva i ett samhälle utan kritik. De förklaringsmodeller man ofta använder sig av är dock svårare än de behöver vara. Det är här mitt inre barn kommer och ställer frågor om svaren människor kommer fram till.

Innan jag går vidare skall jag dock beskriva en vetenskaplig princip som i många fall fungerar som en bra tumregel. Ockhams rakkniv kallas den princip inom vetenskapen som lyder att man inte skall anta fler företeelser än man behöver för att förklara sina observationer. Enklare uttryckt kan man säga att man inte behöver anta att en osynlig ande puttat en när man råkar ramla och slå sig. Mer sannolikt är nog att du helt enkelt snubblade och tappade din balans. Den enklare förklaringen är att föredra och den osynliga anden är med andra ord överflödig för att förklara din observation: det faktum att du ramlade. Därför kan man tillämpa Ockhams princip för att skära bort det överflödiga i förklaringen och landa i en enklare förklaring.

Men för att komma tillbaka till folk som vill förklara beteenden genom att anta att motiv än de som är uttryckta måste ligga till grund för hur man agerar. Om jag ramlar och slår mig, utstöter någon typ av vulgärt könsord utan att tänka mig för, så skulle man för sakens skull kunna anta att detta går att förklara på minst två sätt:
1. Att det var en spontan mindre avvägd reaktion på smärta väldigt lik den reaktion alla människor som känner smärta upplever ibland.
2. Att min reaktion på smärta grundar sig i undertryckt sexism som kommer till ytan när jag gör illa mig. Enligt denna modell så skall jag ha ett agg mot människor av ett visst kön.

Tillbaka till Ockham. Om vi kan förenkla förklaringen genom att utesluta delar som inte behövs för att förklara min reaktion så skulle den förklaring som har minst "fluff" eller överflödiga delar vara att föredra. Eftersom det ter sig rimligt att man kan reagera mindre genomtänkt när man känner plötslig smärta, och eftersom samma skeende ofta observeras, så kan man ifrågasätta om förklaringen med den extra dimensionen "undertryckt sexism" är den bästa.

Då min inre unge har svårt för att godta att någon auktoritetsfigur eller "expert" prompt hävdar att dennes förklaringsmodell är den bästa i egenskap av att personen är just en auktoritet på området och inte för att förklaringen är mer effektiv eller rationell så framstår det självklart för mig att man kan, eller bör, ifrågasätta detta påstående. Den förklaring som antar att man egentligen vill något annat än det man uttryckligen säger mynnar ofta ut från samma källa som hävdar att expertis alltid är att föredra, även om detta förutsätter att man måste godta förklaringar på fenomen som är mer invecklade, eller kreativa, än de behöver vara.

Jag har personligen aldrig blivit anklagad för att vara sexist, men jag kan tänka mig en hypotetisk situation där jag eller någon annan skulle bli det på grund av något mer eller mindre klantigt en sagt. Detta ger utrymme för experter att komma med utlåtanden, diagnoser och allsköns fantasifulla förklaringsmodeller. Som jag nämnde tidigare handlar detta snarare om en tendens i samhällsdebatten att komplicera relativt enkla skeenden, ibland för att det tjänar ens egna syften (man kanske råkar vara en sån person som livnär sig på att ge expertuttalanden, etc) och ibland tror jag det snarare handlar om en viss slapphet.

Den förklaring som ter sig mer kontroversiell får mer "snurr" i samtalet än den förklaring som är allt för enkel, bokstavlig och tråkig. Slappheten skulle då ligga i att man tillåter sig att åta sig den mer intressanta förklaringen istället för den mer tråkiga just för att förklaringen framstår som intressant men nödvändigtvis inte är den mer rationella. Å ena sidan kan jag förstå detta, rätt ofta ägnar jag mig åt kreativ aktivitet där jag tillåter mig att komma på mer eller mindre fantasifulla sätt att skapa saker. Det exempel jag presenterar i den här texten är ett av dem.

Problemet uppstår är när auktoritetsfigurer hävdar att just deras fantasifulla sätt att förklara saker faktiskt har bäring i verkligheten och inte endast är något en gjort för att underhålla sig själv eller någon annan.