Ofrivilliga Spasmer

Skenbar dialog: Grekland & EU.


Reaktionerna på Greklands nya regering och regeringsskiftets efterspel har inte väntat på sig; analogier till kapplöpningar i The Guardian, SvD Näringsliv satte demonstrativt rubriken "Vem blinkar först?" i en krönika rörande förhandlingarna mellan Grekland och EU och Der Spiegel sätter rubriken The Grexit Dilemma' på synnerligen ödesmättad artikel. Då har jag bara nämnt artiklar i nära anslutning till regeringsskiftet.
Rörelserna för självständighet i spanska Katalonien, omröstningen om Skottland förra året och andra folkliga rörelser skrämmer skiten ur EU-projektets arkitekter och förespråkare.

Det finns givetvis flera anledningar till rädslan, men en av de mer uttalade är rädslan för att nationalstaten som samhällskonstruktion skall mista sin relevans. EU-positiva ser ett integrerat Europa med en något bevarad respekt för nationalstaten som utopin, det är lösningen på problemet med ett splittrat Europa. EU-negativa nationalister delar i grunden arkitekternas grundsyn på nationalstaten som fundamental byggsten i interaktionen mellan världens olika regioner. Deras utopi ser annorlunda ut då delen om ett integrerat Europa försakas på samma gång tanken om en suverän nationalstat kvarstår. Vi ser otaliga rörelser som driver fram på detta tankegods. Bland annat i Sverige där vi har Sverigedemokrater i både riksdag och EU-parlament. SDs motsvarigheter i Europa, franska Front National, brittiska UKIP med flera har också medvind.

Vänsterns kritik finns där och de mer prominenta manifestationerna av detta ser vi för tillfället i Grekland och i Spanien. Varför vi ser kritiken så tydligt där och inte här hemma i Sverige beror antagligen på att vi inte dragits med de kriser dessa länder dragits med. Vi har inte heller fått uppleva den där totala utfrysningen från EUs etablissemang då vi själva är en del av det. Visserligen en liten del, men fortfarande en del av det. EU har till skillnad från vissa andra länder fungerat okej till vår favör, men till vilket pris kan man undra?

EU-experter finns det gott om och alla gör de sin signaturtolkning när det efterfrågas. Vissa gör karriär på detta som kommentatorer i media, som anställda på tankesmedjor eller som politiker. De fyller en funktion och om just de personer som sitter på de platserna nu inte tog chansen skulle någon annan gör det. EU-konstruktionen kräver till viss del detta. Det kräver även handelsavtal som TTIP sluts över huvudet på människor och vid sidan av konkret folklig påverkan. Det kräver tydligen också att länder som har långt mycket mer investerat i projektet än de krisdrabbade länderna beter sig som skolgårdsmobbare. De dikterar villkoren för de övriga parterna i unionen.

Vilket är varför en tanke ständigt återkommer när jag läser nyheterna: varför liknar inte experterna experimentet vid Sovjet Unionen? Skillnader finns uppenbarligen och liknelserna skall antagligen inte överdrivas, men en del viktiga delar finns där på plats. En centralmakt som mer eller mindre direkt styr delrepubliker genom lagar och ekonomiska "incitament", en tanke om en typ av "motprojekt" till andra liknande projekt i världen, en kontroll över ekonomin där delrepublikerna har visst eget utrymme men vars ramverk i slutändan bestäms av centralmakten, ett arrangemang som tillåter nationalchauvinism av olika slag och ett fort Europa att slå rot.

Precis som Sovjet Unionen är den Europeiska Unionen ett mer eller mindre statskapitalistiskt projekt. Ett alternativ till USA och Kina. Formerna är som sagt något annorlunda, EU är med andra ord inte USSR. När jag frågade en av mina professorer på en föreläsning i Statsvetenskap om varför mer hårdföra gammelkommunister ser så negativt på just den Europeiska Unionen så tröt dennes tålamod. Efter att ha orerat länge och väl om förträffligheten med Angela Merkel, under en föreläsning som skulle handla om EUs organisationsstruktur, fick i alla fall jag uppfattningen om att ordet vara något sånär fritt. Shame on me... Svaret på min fråga blev ett syrligt "Ja, tänk du på det" och en menande blick medan hen fortsatte med sina tirader om Merkel mellan sporadiska redogörelser för EU-kommissionen.

Säga vad man vill om det beteendet men jag tycker såhär i efterhand att det är rätt talande för hur EU-länderna för monolog med Grekland eller reaktionerna på katalanernas självständighetssträvan. Katalaner och Greker kan ställa vilken fråga som helst till föreläsarna, en skenbar dialog finns att skönjas, men ett smått härskande "Ja, tänk du på det" är allt de får till svar. Vilka är de att höja rösten?

Om det är den typen av solidaritet EU-arkitekterna föreställt sig vid utgångspunkten kan en oavsett vad man tycker om kritiken i sig känna viss sympati för kritikerna. De som önskar internationell solidaritet skall dock veta sin plats; i periferin där de inte har möjlighet att störa festen.