Ofrivilliga Spasmer

Om näring, att vara lagom och periodisk asketism.


Att i perioder ändra mina kostvanor har fått mer radikala konsekvenser för hur personer i min närhet betraktar mig än något annat ställningstagande gjort. Då har jag ändå uttryckt åsikter som att man borde decentralisera Svenska Kyrkan på grund av dess privilegierade ställning i samhället och en lång period under min ungdom sa jag halvt på allvar och halvt på skoj att abort borde vara obligatorisk innan arton års ålder. Motiveringen var att ingen under arton möjligen kan ta hand om ett barn på fullvärdigt sätt.

För att förstå varför kosthållning kan få sociala konsekvenser för mig så bör jag nämna att jag är från en familj där man "äter tills man blir mätt", njuter av det goda och dagarna centrerar runt måltider även om man håller på med annat. Mat är viktigt. Kanske till och med viktigast. Att äta gröt på en Fredag är tabu.
Också värt att nämna är att jag aldrig riktig varit ett träningsfreak. Jag är rätt stillasittande, promenader och vardagslyft är ungefär så hård min motion blir och trots att jag följer vissa enkla regler rörande kosthållning så känner jag mig helt distanserad från det som skrivs i någon "Må Bra"-tidning. Hälsoindustrin bör betraktas som ett resultat av den vulgärindividualism som blir konsekvensen av att allt i ett samhälle kan varuföras.

Med andra ord, jag är en relativt ordinär människa kostmässigt. Vilket är varför mina perioder av mer strikt kosthållning eller mitt val att inte äta så mycket produkter gjorda av djur höjt en del ögonbryn.

Det intressanta är kanske inte exakt vad jag äter utan att jag ibland väljer att uppdatera mig kring vad saker och ting innehåller rent näringsmässigt. Rent generellt följer det att jag äter bättre och mer restriktivt under tiden. Att leva ett liv så pass asketiskt hela tiden är inget jag strävar efter, ett liv utan dekadens är ett tomt sådant, men jag har lagt märke till att det där om att lägga extra möda vid kosthållning i en kortare period gör mig mer medveten om vad jag äter även när jag äter mer normalt igen.
Till skillnad ifrån alla tidningars hälsobilagor är jag inte hälsofundamentalistisk. Kost och näring är något man som en varelse med metabolism måste förhålla sig till, men det bör inte vara det som definierar ens existens. Mitt förhållande till föda bör nog därför ses som präglat av nödvändighet. Vissa gånger prioriterar jag upplevelsen av mat, andra gånger ser jag på föda som något smått tråkig om än nödvändigt.

Den sociala dimensionen kring måltider blir dessvärre aldrig mer tydlig än när jag har en period då jag medvetet "håller tillbaka". Att säga nej till kakor för att man vet att man gärna äter fem om man tar en till att börja med leder sällan till några sympatiyttringar. För visst är det inte så att jag inte vill äta kakor. Det vill jag; kakor är gott. Men att avstå från något man tycker är gott så pass tydligt skapar viss alienation kring bordet. Att vara social och att äta på samma gång är intimt förknippade. Om man dessutom förklarar varför man gör som man gör skapar det en viss oro även om man fikar med sina närmsta. Mer än en gång har folk upplevt att mina förklaringar om varför jag skippar kakan blivit något beskyllande. Trots att det framgår att detta rör endast mig; det är mitt val och jag förväntar mig inte att någon annan skall följa mitt exempel. Att lägga fram förklaringen på ett socialt neutralt sätt vid ett fikabord verkar dock omöjligt. Att inte påtala det hela blir ännu mer omöjligt eftersom folk gärna frågar kring ens motivation.

Så även om man bestämmer sig för att inte äta kakan så blir det paradoxalt nog svårt att även ha kvar den. Jag kan tänka mig att det är ungefär detta bemötande individer som har en slapp relation till föda upplever när de råkar ha oturen att sitta vid samma bord som hälsofascister. Situationen är ju då omvänd men utfallet blir det samma. Att bryta kostmönster utan att ta hänsyn till de vanor majoriteten delar leder till viss distans mellan den enskilda individen och resten av gruppen.

Det är svårt för mig att inte finna detta udda då det går emot vad jag skulle se som självklarheter. Det skulle vara en överdrift att säga att jag känt mig förtryckt på något sätt, men det verkar snarast som att normen rörande kost i samhället innefattar en rätt omfattande dubbelbestraffning. Lite liknande "avvikande åsikter" kring andra grundläggande mänskliga nödvändigheter som tillgång till resurser, frihet att forma sitt liv utefter ens individuella behov eller att älska vem man helst vill. De flesta verkar på ett ytligt plan känna att detta är självklarheter. Om man specificerar att det handlar om att samhället bör se till att alla har någonstans att bo, att folk som röker cannabis ska få göra det eller att älska vem man vill kan innebära att man älskar flera personer så drar människor ofta sig tillbaka.

Dubbelbestraffningen består i att man gärna få ha generella åsikter om att "äta nyttigt" eller att alla ska få älska vem de vill, men att dessa åsikter bör hålla sig inom de i gruppen socialt accepterade ramarna. Att sätta principer och tankar i praktik verkar av vad jag kan döma ofta automatiskt uppfattas som radikalt eftersom det inte är "lagom". Exakt hur radikalt det egentligen är bör ifrågasättas, men jämfört med lagomhetsnormen så verkar det där steget man tar ut ur dörren ses som en smärre revolution.

När ändringar i kosthållning blir radikalt så kan man fundera kring vad det säger om tillståndet i samhället i stort.