Ofrivilliga Spasmer

Hånande välmenande kommentarer.

Det här med samtalston kan vara rätt delikat att prata om då människor tenderar ha rätt bestämda uppfattningar om vad som är acceptabelt och inte. En slutsats jag drar är att det har viss betydelse i vårt samhälle då det uppmärksammas och diskuteras rätt frekvent. På detta sätt har det varit länge. Man började började att fundera på det här med talekonst redan innan vår nuvarande tideräkning och idag är det svårt att inte snubbla över diskussioner kring det hela om man råkar har nöjet att läsa bloggar eller om man använder sociala medier.

Kort sagt, människor som grupp tenderar att sätta någon typ av värde på ton även om man tycker radikalt olika angående det hela.

Vissa saker är rätt uppenbara. Om någon skriker så kan det lite beroende på innehållet uppfattas som att någon försöker uppmärksamma något eller att ilska är inblandad. Om ett par sitter vid ett bord vidrör varandra och talar lugnt är det nog rätt säkert att anta att de här personerna känner sig rätt till freds med varandra. Bortsett från dessa mer eller mindre uppenbara saker så finns det ett antal nyanser som kan vara svåra att uppfatta.

Som samhälle har vi en del begrepp som beskriver detta. Vi talar om sarkasm och ironi, om informell och formell ton, ibland anser vi att någon talar väldigt nedlåtande om eller mot någon. Andra gånger kan man förstå att det finns en rätt djupgående välvilja på grund av sättet personen talar. Om man är forskare finns det antagligen anledning till att försöka "renodla" dessa i skilda kategorier, men i människors vardag så tenderar nog allt detta flyta ihop i en alltid föränderlig väv av tal, attityder och sinnesstämningar.

Det är just det här med attityd jag känner kan bli rätt jobbigt ibland. Helt enkelt för att det är svårt. Speciellt om man inte känner personen man råkar tala med. Det jobbigaste är nog när människor talar välvilligt om folk men på ett rätt nedlåtande sätt. Det är jobbigt för att personen som talar försöker antagligen vara välmenande men det faktiska innehållet och utformningen gör att det hela blir rätt klumpigt.

Allt som oftast kommer detta i samma format som när man tilltalar eller talar om barn. Personen man talar om blir snäll, gullig, fin, duktig, trevlig eller helt fantastisk. När man talar om barn finns det en underförstådd invändning som lyder "...men hen är ett barn så man bör trots den nämnda kvalitén uppfatta barnet som just ett barn och inte en vuxen". Så länge de handlar om barn kan jag förstå denna invändning även om jag tycker att ungar rent generellt bör uppfattas som hela människor istället för halva sådana. Något jag ofta upplever är fallet.

Allra värst blir det folk talar om annat folk som skiljer sig i etnicitet, social klass, sexualitet eller funktion från dem själva. Den där välmenande men första kommentaren blir något sur om det underförstådda är "...trots att personen skiljer sig från mig". Även om det alltid finns utrymme för tolkning som mottagare så är vissa kommentarer svåra att uppfatta på annat sätt än nedlåtande.

Ett exempel som är vanligt är att säga något med innebörden "Jag är inte rasist, men...", därefter framför man någon främlingsfientlig kritik. Efter detta fortsätter man med att presentera någon typ av försonande scenario som delvis skall släta ut kritiken. Det kan se ut på olika sätt men ofta står det nära till hands att syfta till arbetskamrater eller annat folk man möter i ens vardag. Som affärsbiträden, kockar, servitörer, etc. Det försonande exemplet kan gå ut på att man "skämtar med X om hens ursprung" och "hen skrattade så hjärtligt att hela ansiktet lös upp".

Med det främlingsfientliga uttalandet som bakgrund upplevs det försonande exemplet som något hånande. Tonen kan uppfattas annorlunda än vad det bokstavliga budskapet ger sken av. Det känns som att personen som framför kritiken och det efterföljande exemplet försöker säga: "Det är så fint att även folk från Eritrea är människor också". Att uttala något som har denna andemening förutsätter nästan att man har en uppfattning om att folk från andra ställen än den egna regionen är något "socialt efterblivna". Det "fantastiska" sett från kritikerns håll består då i att man blivit motbevisad om att även socialt efterblivna människor kan bete sig på ett vettigt sätt.

Det är en förvriden version av rättvisa där man förutsätter att den omtalade är skyldig tills motsatsen är bevisad. Allt på grund av att man besitter något som uppfattas som en "onormal" etnicitet, sexualitet, grad av funktion eller annat attribut. It's a wicked state of affairs if you ask me. Ett tydligare uttryckt människoförakt ter sig då helt plötsligt som en frisk fläkt och det i sig är sjukt.