Ofrivilliga Spasmer

Rörande Wigforss, Socialdemokraterna och Socialismen.

Träskon har haft visst symbolisk värde inom den frihetliga socialismen.




När man kritiserar etablissemangspartier så tenderar man oavsett utgångspunkt falla in i samma fåror någon annan redan fått snickrat ut. Jag hoppas att undvika detta så långt som möjligt. Med detta nämnt vill jag från mitt frihetliga perspektiv kommentera på Sossarna och deras koppling till socialismen med stöd av författaren, politikern och akademikern Ernst Wigforss. Detta utöver mina egna funderingar förstås.

Så varför Wigforss? Det finns tre anledningar som jag kan se det. Den första är att Wigforss representerar en typ av S-bunden människa man har svårt att föreställa sig i partiet idag, den andra är att min frihetligt socialistiska ståndpunkt delvis flyter ihop med vissa av herrn åsikter och det tredje är ren och skär godtycklighet. Jag skulle lika gärna valt någon annan och mitt anspråk på att detta skulle vara en akademisk avhandling eller liknande är väldigt litet. Värt att nämna är att jag inte heller gör några anspråk på att vara varken marxist eller socialdemokrat. Dessa klargöranden från min sida gör möjligen texten något mer begriplig för potentiella läsare.

Texten jag valt att utgå från är en debattext med titeln Socialreformer och Socialism och var ursprungligen publicerad i Arbetet, 25 September, 1972. Den går enkelt att hitta genom att klicka på den ovanför bifogade länken. Motiveringen till detta är att det är en relativt sent skriven text och det gör den därmed mer aktuell än Wigforss tidigare skrifter från början av 1900-talet.

Om man inom partiet [S, min anm] verkligen tror på möjligheter att lägga bestämmanderätten över produktionen i hela folkets händer, så måste man tala om var dessa händer finns. Om man inte håller fast vid någon gammaldags "statssocialism" så måste man åtminstone i stora drag kunna teckna bilden av en decentraliserad företagsamhet i demokratiska former där en nödvändig planering får jämkas samman med viljan till egna initiativ inom de särskilda delarna av produktionen.

Som jag uppfattar det ovanstående citatet så står det i relativt skarp kontrast med hur socialdemokratin från 70-talet kom att utvecklas. Särskilt intressant är kommentaren om statssocialism och efterfrågan av en decentraliserad företagsamhet. I grova drag kan man hävda att sossarna från 70-talet och framåt lutade åt statssocialismhållet. Det skulle vara fel att beskriva Sverige som en öststat, något gärna borgare faller tillbaka på när man kommenterar tiden mellan 70-talet fram till 90-talet. Den stora offentliga sektorn och samförståndspolitiken mellan samhällseliterna som lades under det tidigare 1900-talet resulterade dock i något som man skulle kunna säga vara liknade den "röda byråkrati" som agitatorn Michail Bakunin redan på 1800-talet, om än ingalunda profetiskt, varnat för.

Denna tendens kan man även se i andra länder med långt socialdemokratiskt styre under ungefär samma period. Till exempel England. Länder som utgått från det Sovjetkommunistiska konceptet om ett förtruppsparti med professionella revolutionärer och en "revolution från ovan" hade dock sedan länge påtvingat befolkningar detta samförståndets helvete. Att beskriva länder med Socialdemokratiska styren som lika dogmatiska som alla dessa Lenins protegéer, som i både teori och praktik förutsatte centralism och dogmatiskt tänkande, så kan man väl såhär i efterhand få påstå att den pragmatism Wigforss i sin debattartikel efterfrågar i stort sett varit frånvarande. Om Socialdemokratin som tanke skulle vara öppen för influenser så blev den  mångt och mycket dogmatisk i praktiken med "makten framför allt" som ledstjärna. Det samhällsomvälvande projektet övergavs till förmån för detta mål.

Decentralismen under demokratiska former uteblev därmed. Inom LO-facken band man i stort sett upp sig i det Socialdemokratiska partiet och kommunister och frifackliga blev av de övre skikten i LO-hierarkin marginaliserade. Kollektivanslutningen av LO-medlemmar till S kanske är den mest talande indikatorn på hur tätt sammanknutna organisationerna var.

Om det är 15 familjer som dominerar det svenska näringslivet eller 1500 eller 15 000 gör inte stor skillnad när det gäller samhällets karaktär av klassamhälle. Det är inte i första hand en fråga om materiell levnadsstandard. Det är en fråga om de som arbetar ska vara eller inte vara medborgare i det ekonomiska samhället vari de lever likaväl som i det politiska.

Ovanstående citat är det som avslutar Wigforss debattartikel. Om man ser till detta uttalande och sätter det i kontrast med de ekonomiska och politiska samhällseliterna så kan man konstatera att Sverige även från 70-talet och framåt fortsatte att vara ett klassamhälle. Utöver de ägande eliterna så stod människor även intryckta mellan en facklig elit och en politisk elit. Reaktionen hos den politiska eliten på ägandeutjämnande experiment som Löntagarfonderna, både inom S och hos borgerligheten, kan möjligen ses som ett uttryck för hur exotisk tanken om ett radikaldemokratiskt samhälle med både politisk och ekonomisk demokrati faktiskt var. Detaljerna kring redan nämnda experiment tåls att gås igenom då de inte är helt oproblematiska, men en kan betrakta detta som något av ett lackmustest för hur samhällseliterna reagerade på frågan om ökad demokrati i samhället i stort.

Någon decentralism var det inte direkt talan om varken nu eller då utan det var genom partiet, staten, LO-borgen och de ägande klassernas goda vilja folket skulle få ta del av det som producerades. De familjer som Wigforss talar om kan man i stort sett säga representerades av de ovan nämnda samhällseliterna. Eliter med olika syften men under ett rätt långtgående samförstånd om hur samhället i stora drag bör se ut.

Från 90-talet och framåt så framstår S ställning i samhället som den av samhälls- och kapitalförvältare. Decentralisering sker först och främst under besparings- och marknadsförtecken som man med modifikation möjligen kan kalla "demokratiska". Det blir genom regeringars sparpolitik och som rollen av konsument man först och främst definierar var folkets händer finns för att låna Wigforss språkbruk. Folk inom den socialdemokratiska rörelsen som anses för radikala görs till något av parior, misstänkliggörs och anses vara allmänt jobbiga. Partiledare mobbas bort, S-profiler som är emot ett inträde i EMU anses av ledningen vara "meningslösa" att prata med [1] och S-författare som analyserar situationen inom S under det tidigare 10-talet blir "konspirationsteoretiker". [2] Bara för att nämna några av de mer välpublicerade exemplen.

Att göra sig till språkrör för en död person bör ingen göra, jag vill understryka det. Däremot kan man se att de preskriptiva teser Wigforss lägger fram i sin debattartikel inte infriades och att de faktiska skeendena i Svensk politik under perioden från 70-talet och framåt möjligen lämnar en del att önska sett till dessa. Det är väl just här "...och Socialismen"-delen ur rubriken för min egen del kommer in. Socialism är ett mångtydigt begrepp och jag skulle säga att det är fel att snacka om att det finns "en socialism" lika mycket som det finns "en kapitalism". Det finns även grader i helvetet om man så vill.

För mig är den socialism som går ihop med de av bl.a. Wigforss beskrivna delarna om decentralism, ekonomisk demokrati utöver politisk demokrati och en precisering av vilka händer som är folkets den enda socialism som är värd att ha. Den är auktoritetsskeptisk och därmed nationalstatsskeptisk. Den definierar ekonomisk demokrati på ett sådant sätt att de som arbetar inom en verksamhet har beslutsmakten och de är också delägare av verksamheten. Förslagsvis genom en långtgående decentraliserad men solidarisk fackrörelse. Preciseringen om vilka händer som definieras som "folkets" bör — i min mening — därför också uppfylla kriterierna om ekonomisk demokrati och decentralism. Annars blir begreppet socialism som i realkommunismens och Socialdemokratins fall haltande.

Vägarna inom Socialdemokratin och realkommunismen har varit radikalt annorlunda. Ändå tycks det som att de i fråga om ekonomisk demokrati hamnat vid liknande slutpunkter. Det vill säga vid en tro på nationalstaten och ett i stora drag fortsatt kapitalistiskt samhälle. Medborgarskapet i det ekonomiska samhället, och inte bara i det politiska, är fortsatt flyktigt.

Referenslitteratur: