Ofrivilliga Spasmer

Uppmana inte till fred. Erkänn konflikten.

I en krönika i ETC den 28 Maj beskrev Kawa Zolfagary ett krig mellan en mer traditionell vänster och en nyvänster. Synen på konflikten och parlamentarismen i texten är befogad. Skrapar man på ytan finns det dock anledning till ytterligare nyansering. 

Parlament är visserligen viktiga i dagens samhälle men från nytt och gammalt håll ifrågasätts parlaments betydelse när det kommer till hur världen i praktiken formas. Om man ser det från den sk nya intersektionella vänsterns perspektiv som lägger vikt vid att normer gör väsentlig skillnad i samhällslivet så finns det anledning att ifrågasätta om det bara är parlament som i slutändan avgör livsförhållanden. Likaså finns det inom den sk gamla vänstern idéer om att klasskampen inte bara eller inte alls bör tas parlamentariskt utan i hela samhället. Vid jämförelse finns alltså likheter i synen på parlament. Det är en faktor men är inte början och slutet på maktutövandet och demokratin.

Likheter finns även i synen på interagerande former av förtryck. Idéer som ifrågasätter sexism, könsroller och rasism eller kombinationer därav är inte bara något som infunnit sig i vänsterns vokabulär först på senare tid. Den intersektionella analysen har äldre motsvarigheter. Frågan är då om det är helt rätt att dela upp vänstern i ny och gammal? Även om det här görs för argumentationens skull.

För fortsatt flytkraft bör inte nyvänsterns tendens till jargong och gammelvänsterns skepsis sopas under mattan. Just för att det hela bottnar i faktiska tankar och principer. Istället för att påtvinga samförstånd kan strömningarna behöva stöpa sina åsikter mot det andra lägrets argument. En erkänd konfliktyta leder ofta till en erkänd gemensam utgångspunkt, till “åsiktsintegrering" och åsiktsbredd.

Personer som har en fot i vardera läger sitter i en speciell situation då stödet för ens åsikter i den samlade vänstern kan antas vara rätt brett. Att uppmana till ”enighet” blir lätt och kanske lite överflödigt. Detta kan även knytas till den historiska situationen i Sverige där en etablerad vänster uppmanat sidor i åsiktsstrid till fred utan risk för att själv uppfattas som ettrig. För fred förskrev man parlamentarism och samförstånd. Och vem invänder mot fred som koncept?

Att uppmana till fred blir dock opportunt då konfliktlinjerna ofta är mer väsentliga för de stridande än den som uppmanar. Ändå verkar detta vara ett vanligt agerande för folk med fötterna i flera läger. Istället för öppen diskussion mellan grupper manar man till tystnad. Det anses vara bekvämt trots att konflikten bara skyls med en filt som man skrivit fred på. Bredd kräver rätten till att verkligen tycka olika, inte bara då det anses vara klädsamt.

Konfliktytan bör därför tas på allvar nog att inte be grupperna att lugna ned sig för allas bästa eller bemötas med varningar om att högern vinner på “kriget inom vänstern”. Något av ett förminskande grepp storebrorsor ofta nyttjar. Till syskonens förtret då stridsäpplet inte nödvändigtvis anses vara tomma kalorier i sammanhanget.

Förändringen sker nu och inte då dammet har lagt sig. En bred öppen vänster kräver en rik idédebatt, inte en sänkt gard. I slutändan är det inte bara syskonen som ser dammet på hyllkanterna och förstår att man sänkt den.

Referenslitteratur: