Ofrivilliga Spasmer

Sheldon Cooper: Social avighet IRL & i fiktion.


"Двухслойный трафарет" by Ufo Snake - Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Fiktion grundar sig i skeenden som i någon mån kan anses vara förankrade i verkligheten. Ett något överdrivet eller ett mycket förenklat skeende, men ett skeende likaså. Möjligtvis kan detta ses som något av en tautologi. Att fiktion är fiktion. Fiktion upplevs dock i verkligheten även om vi uppenbarligen skiljer verklighet från fiktion rent socialt.

Den kultur vi lever i tillåter oss att  förhålla oss till människor olika beroende på medium. Människor som vi i fantasin gärna skrattar åt, eller till och med gillar, skulle vi förmodligen se avigt på om vi kände dem på riktigt. Tv-serien The Big Bang Theory är ett rätt bra typexempel på detta även om det är långt ifrån det enda. Karaktärer som Sheldon Cooper är för dysfunktionella för att andra än deras mödrar ska stå ut med dem.

Socialt udda och icke-normativa beteenden kan glorifieras, uppskattas och skrattas åt — eller med — om de är påhittade. Beteendena gör sig ofta bra dramatisk och komiskt. De bakomliggande svårigheterna, oavsett vad de än må vara, förstås däremot sällan i samma utsträckning om de stöts på i verkligheten. Problemen i vardagen och det sisyfosarbete de kan innebära är varken särskilt nobla eller skrattframkallande.

Goda exempel finns och de lyfts ofta fram offentligt. Faktum kvarstår dock att det hör till den socialt aviga personens natur att vara ur synk med kulturen och den sociala etiketten. Om en inte håller käft kommer man förmodligen säga något mindre taktfullt så småningom. Det är något som är allmängiltigt, men det kan antas att detta är något som är mer återkommande hos personer som har problem med det sociala samspelet.

De "goda exemplaren" lyfts inte sällan upp av samma klientel som är rätt snabba på att ta avstånd från dessa om tillfälle ges; jargongsvilda kulturpersonligheten och skribenter kan antas utgöra en rätt stor del av denna skara även om jag saknar vetskap om empirin kring detta. Det goda exemplaret i kulturen är frikopplat från den socialt missanpassade varelsen man förpassar med dumstruten på huvudet till det sociala samspelets utkanter.
Rent praktiskt kan detta innefatta allt från skarpa påpekanden (ibland välbehövliga) för genuint problematiska kommentarer och social utfrysning för att man inte förmår att marschera till samma trumma som omgivningen. Porträtteras istället denna personlighet i litteraturen så är det mer sannolikt att man försöker förstå personen även om man inte direkt sympatiserar med denne.

En socialt avig person försvaras i min mening mer frekvent om denne bara existerar i fiktionen. Att förhålla sig till personer med beteenden som har faktiska verkningar i samhället är svårare. Människan som yttrar något socialt missanpassat offentligt är och fortsätter vara marginaliserad; det är svårt att vinna tillbaka försakad goodwill.
Ofta verkar avståndstagartendensen trots egalitära lutningar vara starkare än andra principiella ståndpunkter om inkludering. Från mitt perspektiv sett ter det sig uppenbart att inkluderande är lättast om den som skall inkluderas passar in i den sociala formatmallen. Det skall understrykas att det här är en personlig observation. Den verkar däremot i många fall stämma.

Det enda alternativet som finns för de som står utanför de sociala normerna verkar i praktiken fortfarande bara vara assimilering eller marginalisering. Det finns få sammanhang för verklighetens Sheldons att existera i utöver de egna hemmen och i Försäkringskassans databaser. Inte heller finns de förmildrande omständigheterna som fiktionen erbjuder ute i verklighetens vardag.

Socialt aviga personer fortsätter leva när bokens stängs och när serieavsnittet avslutas, och på något sätt verkar detta förfarande te sig oglamoröst för de flesta sociala kreatur.