Ofrivilliga Spasmer

Den långvariga spasmen

Stora gester. Det är nog inte riktigt min grej även om det funnits undantag. Jag tror inte direkt på avgörande ögonblick, spoilervarningskultur och utspel. Det ska däremot inte misstas för att jag har brist på tankar, starka åsikter och impulser att agera på dessa. Agerandet är en process och inte ett enskilt definierat moment. Om den sista sidan i en bok är den bästa är det en dålig bok.
  Ofrivilliga Spasmer är ett exempel på hur två motsatser mött varandra genom åren. En viss återhållsamhet, och en mer indignerad sida.

År 2015 så bestämde jag mig att dubbla upp på båda sidorna av vågen.[1] I mångt och mycket på grund av att jag kände att så mycket av den samtida debatten var en popularitetstävling. Något jag varken har ork eller vilja att delta i.
  Jag säger följande med största möjliga emfas på frånvaro av självömkan: Om något är en popularitetstävling kommer jag aldrig vinna.

Mycket av det stammar från min vägran av att använda personliga angelägenheter som argument i sig, eller att vara allt för tillmötesgående på den fronten.[2] Om folk, så att säga, “lyssnar” efter jag yttrar “Som en X…”, men inte före det, så vill jag inte att dem lyssnar alls. Det kvittar hur många ‘X’ jag har i skjortärmen, eller om ‘X’ säljer.

Dubblade upp gjorde jag däremot, fast det egentligen bara är två artiklar som faktiskt reflekterar omorienteringen av Ofrivilliga Spasmer år 2015:

Den första skulle jag som säga är något jag känner mig tillfreds med i dess helhet bortsett från ett par mindre väl valda exempel och fraser.[3] Ogillar att jag använde ordet ‘appar’ i rubriken, programvara är programvara. I efterhand känns det som en missriktad kompromiss som egentligen tjänade lite till. “Om något är en popularitetstävling…“
  Det finns lite andra justeringar jag känner att jag kunde ha gjort, men på det stora hela är texten ‘okej’. Den tjänar sitt syfte. Om jag någon gång i mitt liv skrivit ett mastodontverk lär ‘Fri programvara…’ vara det.*

Den andra texten är inte dålig. Den är ett exempel på en annan tanke jag hade efter omorienteringen: kortare texter med vettiga referenser. Något som jag delvis sysslat med under notes och därmed gjort tanken lite förlegad i relation till Ofrivilliga Spasmer.

På den noten är det kanske brukligt att säga att jag inte ser det relevanta i att lägga mycket tid på Ofrivilliga Spasmer längre. Inte för att jag skriver på andra ställen, eller för att jag slutat skriva. Mängden av opublicerade, mer eller mindre färdiga, texter jag skrivit för detta lilla projekt är ansenlig. Kanske dyker något av dessa levande döda objekt upp under zombieapokalypsen.**
  Däremot kräver den här typen av åtaganden och dess tilltänkta omfång viss “marknadsföring”; något jag är ointresserad av då jag inte är s.k. ‘service-minded’. En mentalitet som känns allt annat än naturlig för mig.

En del av perioden för Ofrivilliga Spasmers omorientering skrev jag även för ETC Bergslagen.[4] Det var inte bara givande utan ytterligare en aspekt som uppehöll mitt fokus rent skriftligt.
  Även om jag kan säga att det inte är en huvudanledning så har en liten del i mig kanske känt att mitt projekt blev mindre intressant som konsekvens.

Ironiskt nog var omorienteringen även något som fick mig att återupptäcka ett intresse som i sig tagit tid anspråk. Det för programvara och datorer. Ofrivilliga Spasmers visuella del är ett tema jag snickrat på för programvaran jekyll för att nämna ett exempel.[5]
  Själva sidan är huserad på GitLab. Kommandotolkar är miljön jag skriver och gör en massa andra saker i nu för tiden. git används för att hålla på filer, och för att publicera.[6][7]

Då jag var rätt trött på de alternativ som fanns lättillgängliga kände jag att projektet endast kunde funka om jag på något vis “byggde upp något från grunden”. Det har i sin tur varit väldigt underhållande.
  Mina preferenser är simpla. Wordpress, Blogger, bildbaserade Instagram och så vidare är klumpiga för mina syften. Att många alternativ drivs av en reklambyråer var också ett starkt argument för att distansera sig från det hela.[8]

Men om jag godtyckligt får recensera själva skrivandet på Ofrivilliga Spasmer — för att jag betvivlar att någon annan kommer att göra det — så kan jag relativt kort säga:

När det är som bäst, såväl som värst, nyttjar jag de styrkor som likväl är mina svagheter. Ett ensidigt fokus, lite av en likgiltighet inför social dynamik, en känsla gällande någon princip jag har och argumenterar för, och ett ifrågasättande av densamma. Ibland inom ramen för en och samma text.

Jag är en tyst person som på sätt och vis talar högt i min övertygelse. Den kritik jag framför har på ett idealistiskt vis ofta förutsatt att en läsare läser mellan raderna.
  Det är inget en bör förutsätta, som jag senare förstått, och kanske borde jag haft det i åtanke tidigare. En del av antagandet kommer sig förmodligen av att jag trots viss cynism ändå tror på människan. Vad mer kan en göra?

Vad som är styrka och vad som är svaghet kan diskuteras.

Ibland tror jag idealismen och mitt överseende i “tolkningsfrågan” fått mig att framstå som något jag inte är: värderingsmässigt konservativ. Så länge jag kan minnas har jag avskytt det konservativa; världens nageltrång från mitt perspektiv sett.
  Om jag följer protokollet och halvhjärtat ångrar något — lite lönlöst då det inte löser ett skvatt — är det att jag inte alltid deklarerat den åsikten tydligare.*** Här får jag helt enkelt hoppas att de stackare som läser något under ‘Ofrivilliga Spasmer’-paraplyet tolkar välvilligt. Igen: “Vad mer kan en göra?”

Ofrivilliga Spasmer har nog genom åren varit lite som en hund för mig. Först entusiastisk, virrig och nyfiken. Sedan lugnare, men fortfarande inte helt domesticerad. Ibland pissat i ett hörn inomhus, ibland pissat exakt där en ska pissa.
  Slutligen äldre, trött, känner till terrängen, skiter aldrig inne och ligger oftast på hallmattan. Mer tillfredsställt observerande än agerande.

På det sättet tror jag Ofrivilliga Spasmer varit ett skäl och ett mål i sig. Inte endast ett steg på vägen utan något levande. En period av grönskan, en skvätt värme, en höst och för att låna en välkänd uttjatad fras: “Winter is coming.” Antiklimaktisk som den säkerligen kommer vara.
  Det enda hyfsade att göra är att ta det hela i egna händer, och med respekt för vad det är, klappa denna kompanjon en sista gång. En sista gest. För en kompanjon har det varit.

Och sedan…

*PANG!*


* '8344' ord enligt `jekyll`, lästid: '47-66 minutes' enligt `Firefox`.
** Vilken jag väntar på som vissa abrahamitiska sekter väntar på Kristi återkomst.
*** Att jag på vissa ställen, oftast i senare texter, varit tydlig med vilket perspektiv jag tar hoppas jag väger upp något för denna skavank. 'Om'-fliken kan nog också säga något om det hela.